Har nu erfarit Kinas ”säkerhet”från insidan.

Några av er kanske har följt på twitter vad som hände sedan under gårdagen. Jag kan dra det lite kort här,för jag har ju massa prov som behöver pluggas till.

Läs gärna gårdagens inlägg först,så att du har koll på lite om bakgrunden. Som nämns där på slutet så knackade det på dörren och tre personer ville ge mig ett kvitto på skatten för lägenheten kom jag på sedan,väldigt märkligt alls att inte bara lägga det i brevinkastet,och 3 pers dessutom. Faktiskt så började jag omgående att göra iordning väskor och packa mina grejer,för nu antog jag att ”de”visste var jag bodde,även om det funnits i deras system sedan innan.

Eftersom jag bara har eftermiddagslektioner på fredagar så var tanken att jag skulle gå till gymmet ca kl 10,fast jag kommer iväg lite sent,kanske framåt 10:45. Jag skämtar med Yohei (min lägenhetskompis) om att de kanske kommer att följa mig till gymmet. Jag går ut,låser dörren och när jag kommer runt hörnet ute vid hissarna,så sitter en man där,och en annan man står brevid,de reagerar tydligt på att jag dyker upp,ställer sig upp och gör sig i ordning för att följa mig i hissen. Vi åker ned. När hissen kommer ned till botten så går jag inte ut,jag åker upp igen,och likaså gjorde dem. De säger ingenting till mig. Jag går tillbaka in i lägenheten och berättar skrattande för Yohei att jag definitivt har någon efter mig. Anledningen till att jag åkte upp var för att se om han verkligen var efter mig och för att jag inte ville gå ut utan telefon.

Jag går snart ut igen,mannen står och väntar,vi åker ned tillsammans. Utanför huset väntar ännu en man som stoppar mig,han behöver liksom inte säga så mycket,man förstår att det inte är läge att fortsätta planen att springa till gymmet. Det står en gammal polisbil precis utanför. Mannen säger att vi ska åka till Fudan,mitt universitet,och så ringer han upp ”kontorsläraren”. Jag frågar om jag får gå till gymmet,nej,det hade vi inte tid med. Jag frågar om jag får byta om,och hämta mina hörapparater. Det gick de med på efter ett tag. Så vi åker upp och jag går in tillbaka i lägenheten. Jag byter om snabbt,går iordning ljudinspelaren,skulle gärna uppdatera twitter och skicka ett mail till konsulatet också. Då knackar det på dörren,utanför står nu inte bara männen,utan även ”kontorsläraren”har på nolltid tagit sig till lägenheten. I stort sett hela tiden med ett leende på läpparna.

Vi åker till campusområdet (på vägen dit ringer jag upp konsulatet och underrättar dem vad som händer) och vi går in i en ganska gammal byggnad,jag blir visad in i ett rum med skinnliknande soffor. Det är ca 2-3 polisklädda män,kontorsläraren,en kvinna i grön klänning och 2 män i pikétröjor. Sedan skulle jag kunna gå in i detalj för vad de sa och så,men det blir så mycket. De gav mig en efter en väldigt starka rekommendationer om att avbryta kvällens plan. Det jag planerade var olagligt,för att anordna något sådant här ska man ansöka minst 15 dagar i förväg. Nu hade jag ”organiserat”detta och således,om något hände,inte bara under de 5 minuter som jag uppmanat till,utan under resten av kvällen,så var det mitt ansvar och jag som skulle komma att dömas. Den sved ju lite,men jag tvivlade på att detta stämde,vilket jag försökte förklara för dem. Jag bad dem visa den kinesiska lagen för mig,att detta stämde,vad jag kunde förstå,så stämde det i alla fall med ansökningstvånget. Och jag förklarade att jag kunde tänka mig att avbryta,och då skriva om vad som hänt under dagen och vad de hade berättat för mig. Men nej,det skulle jag inte göra,nej,jag hade bara studerat den kinesiska lagen,att någon sagt till mig var inte relevant. Det här drog ut på tiden. Och de kommer upp med mat till mig och kontorsläraren,de andra lämnar oss själva under tiden vi äter. Jag frågar läraren om hon vet vilka personerna är,ena polisen kände hon till,och det gjorde jag också när hon sa det,han var med på öppningsceremonin i när jag började på Fudan en gång i tiden. Hon hade också sett en av männen förut. Annars visste hon inte,om de hade makt eller så.

När vi ätit klart kommer de tillbaka in,och vill ställa lite frågor och fortsätter förklara varför jag ska avbryta kvällens event. Vid ett tillfälle ber polismannen att få se mitt pass,som jag hade tagit med,jag var ju inte jättesugen på det,men han fick se det. Han berättade att jag en gång hade blivit given uppehållstillstånd,och lika ”enkelt”kunde bli fråntagen det. Jag bad att få tillbaka passet,men det var inte aktuellt.

Sedan blir jag ledd till ett annat rum,precis då,får jag tag i konsulatet igen,och jag underrättar dem igen vad som hänt. De menar att det kan mycket väl vara så,att jag bar ansvar för vad som kunde hända ikväll,att jag stod som organisatör,och bar inte bara ansvar för mina egna handlingar,utan även för andras,jag fick rådet att tänka över detta,och att det nog kunde vara klokt att avbryta. Jag meddelade männen att jag kunde uppdatera min blogg och avbryta. Då blev jag satt framför en dator,men det visade sig snart att oavsett vilken dator jag blev satt vid,så var uppkopplingen för långsam för att kunna skriva en uppdatering (Yes,Shanghais toppuniversitet vårterminen 2011). Jag fick skriva i ett worddokument eller liknande tillsvidare.

朋友们你们好!
我就想告诉你们今天晚上的“快闪族”是放弃的。我不想去那里。理由是我没有申请了,所以这个打算好像是非法的。我还问瑞典大使,她也建议我放弃。如果谁想去那里,这是谁的自己的责任。

 

Översättningen lyder:

Kvällens plan är inställ.

Hej vänner!

Jag vill bara berätta att kvällens ”flash mob”är inställd,jag tänker inte heller gå dit. Anledningen är att jag inte har ansökt,så det verkar som att det är olagligt. Jag har också frågat Sveriges konsul,som rekommenderade att avrbyta. Om någon tänker gå dit,så är det var och ens eget ansvar.

 

De var inte helt nöjda med att jag skrev ”verkar”vara olagligt,de föredrog bara olagligt. De ville också att jag skulle skriva till en mening ”Jag råder er att inte gå dit.”Men jag lyckades slingra mig lite och det verkade duga.

Efter att ha försökt på flera datorer utan framgång,sa jag att vi ju kunde åka hem till mig för att posta uppdateringen,så det gjorde vi. Sedan hade jag hoppats på att de skulle vara nöjda. För saken är troligtvis denna,det var ”säkerhetsansvariga”från Fudan som tagit mig. Och hade det blivit något problem på grund av en student från Fudan,så hade det varit de som suttit i kläm,de hade varit de som fått skämmas. Jag hoppades att denna uppdatering skulle göra dem nöjda och känna att de var fria från ansvar. Jag frågade om jag kunde få tillbaka mitt pass,men jag fick inget tydligt svar. Vi åkte tillbaka till campus.

Sedan bestod resten av eftermiddagen av frågor och förhör. Jag hade nu listat ut att en av anledningarna var att de ville ha koll på mig under givet klockslag,och inte låta mig ändra något på bloggen eller åka till The Bund. Så frågorna kändes väl lite krystade ibland,och det kändes som att polisen som frågade,som dessutom hade väldigt lätt att bli upprörd,men avsikt försökte missförstå ibland för att bli upprörd och ställa liknande frågor flera gånger. Jag svarade ganska ärligt på frågorna. Det var bara en fråga som jag blankt vägrade svara på,vad lösenordet till min blogg var. De försökte verkligen under säkerligen 1,5 timmar förklara för mig att jag inte hade något val. De skällde på mig ibland,de menade att jag enligt lag skulle svara på denna frågan. Jag har ju en del åsikter om detta,vuxna människor,som nästintill sitter i en ring och pressar en utbytesstudent på något så privat. Jag förklarade om och om igen att jag tänkte inte svara på den frågan,jag trodde inte alls att jag enligt lag behövde svara på godtyckligt ställda frågor bara för att de var poliser. De hotade med att alternativet var att jag inte kunde skriva mina prov nästa vecka,för om jag inte följde lagen skulle jag bli hemskickad. Det kan låta märkligt,men jag kände samtidigt på mig att polismannen var ganska nöjd med att tiden gick,för det var ju ganska många timmar att fördriva,och med tanke på hans allmänbildningsnivå,så kanske inte hans fantasi att hitta på spontana frågor heller var något vidare,så han kan mycket väl ha känt press från övriga i rummet,varför han hade så lätt att bli upprörd. Efter lång tid,så märkte jag att han ändå började skriva ned svaret att jag inte tänkte svara på frågan,med hänvisning till att detta ungefär var tillräckligt privat för att kalla det min mänskliga rättighet att inte svara på den frågan.

Tillslut har han ca 6 sidor nedskrivet,jag skulle kontrolläsa allt,sedan skriva under och sätta fingeravtryck på alla datum och underskrifter. Likaså på en utskrift av bloggen. Jag ber upprepade gånger om kopior,men det nekas jag med hänvisning till att detta var konfidentiellt och ingenting de själva kunde bestämma. Yeah. Tillsist får jag en förklaring att de tänkte behålla mitt pass till på måndag och att jag var under prövning tills dess.

Innan jag går frågar jag om vi kunde ta en gruppbild,men det ville de inte. Sedan tackar jag dem och går hem,småpratar en bit på vägen med kontorsläraren,som är lika glad som annars,trots att hon nu var tvungen att gå tillbaka till sitt kontor och arbeta,fredagkväll kl 19.30 eller vad det var.

Jag själv var aldrig särskilt orolig under dagen,det kändes ofta som att jag hade gissat ungefär rätt och känt in situationen. Det var också lugnande att konsulatet var underrättat. Ändå var det en av gångerna när jag pratade med dem som jag enda gången under dagen blev lite emotionell och under några sekunder fick svårt att prata. Det var när jag bara för att veta,frågade dem eventuellt i vilket läge i vilket läge de skulle agera. Svaret från Lena var,”Ja,om de skulle sätta dig i häkte så kommer vi så klart att underrätta oss så att de behandlar dig väl.”Ungefär. Även om jag inte uteslutit att precis detta skulle kunna hända,så är det ändå en speciell känsla att höra de orden. Det är så väldigt skarpt på något sätt.

På vägen hem tar jag upp min ljudinspelare,nöjd att batterierna verkar ha hållit under de 1o timmarna den var igång. Och nästan lite småfnissig att de under hela dagen inte frågat vad det var för makapär som stack fram bland skjortknapparna.